Jag är nog insnöad men för mig är frågan lika med Meaning of life?

Nu i dessa tider, när under hösten som gick publicerades en stor rapport på Island om den höga skadefrekvens som bevisligen finns på våra absolut bästa tävlingshästar i världen, känns det högt aktuellt att ta upp och fundera på frågan som jag har grubblat över så ofta, så mycket och så länge utan att egentligen diskutera den med någon, eller ens riktigt ärligt med handen på hjärtat kommit fram till något bra svar på.

Min största förebild inom hästvärlden heter Eyjólfur Ísólfsson. Han är välkänd för sitt sätt att närma sig ämnet med ödmjukhet, lyhördhet och brinnande intresse för hästar. Han är också känd för att våga tycka, han stryker ingen medhårs direkt för att denne ska känna sig duktig eller smart, en egenskap som gör att vissa går sina egna vägar och andra flyter med strömmen och deltar i det som händer oavsett vad man tycker, om man då tycker någonting alls.

Jag har hört Eyjólfur vid ett par tillfällen ställa frågan under sina föreläsningar: ”Vilken sorts hästmänniska vill du vara?”. Det är en fråga som var och en som har med hästar att göra bör ställa för sig själva. Svaren är säkert olika. Alla tycker vi om hästarna, alla älskar vi dessa djur och vill dom det absolut bästa. Men vi har olika motivation att gå till stallet varje dag, i alla väder, och lägga all vår vakna tid på hästarna. Jubel, rosetter, pokaler, tillfredsställelsen att stå i stallet efter utfodring och höra hästarna äta, strävan att förstå hur hästen tänker, hur den rör sig, hur vi kan förfina vår kommunikation med hästen osv.

Det känns som att en stor drivkraft just handlar om tävlingen, pokalen. Ibland får man känslan att ridningen bara handlar om att tävla, och det som skrämmer mig kanske mer är också att många ridlärare och instruktörer deltar i det. Det vill säga att ridundervisningen handlar bara om att få till det på tävling.

Det är självklart roligt att tävla, och träffas och titta på flotta hästar, jämföra och diskutera. Det är också superroligt att ta emot priset när det har gått bra.

För mig hör dock utbildning och tävling inte ihop mer än så att en välutbildad häst och en välutbildad mångsidig ryttare brukar kunna göra bra ifrån sig på tävling.

När vi utbildar ryttare, och hästar måste vi lägga vikt vid hästmannaskap, vi måste lägga vikt vid att bli mångsidiga som ryttare, bra balans, känsla och sinne för hästen, takt och gångarter. Vi måste intressera oss mer i hur hästen fungerar både fysiskt och psykiskt. Det finns inget lika roligt som en solig dag att rida ute i naturen i bra, balanserad tölt i harmoni med sin häst. Ingen tävlingsgren slår känslan.

Att lära en unghäst att svara en signal, och känna rektionen när polletten ramlar ner, och känna när hästen berättar ”jag förstår”, också en grym känsla.

Så här kan jag fortsätta fram till påsk, men jag sparar Er mödan :)

Min poäng är att när vi bestämmer oss för att börja rida, eller ha hästar tar vi oss an en riktigt stort ansvar. Så jag tänker föra frågan vidare,

Vilken sorts hästmänniska vill du vara?

Hinrik Þór Sigurdsson

 

Publicerat av