Krönika: Var är den röda tråden?

Jag är en hästnörd. Kort och gott så gillar jag alla hästar. Nörderiet kan yttra sig i att jag fastnar i alla möjliga tankebanor och sökmotorn på datorn (och mobilen) går rykande varm.

Häromsistens fastnade jag på halvblodshingstar. Under min tid som redaktör för papperstidningen på Ridsport har jag hunnit bekanta mig en hel del med olika linjer och stammar. Även om jag inte kan rabbla dem rakt av så tycker jag det är kul att läsa, se vilka avkommor som blir framgångsrika på föl- och unghästbedömningarna och så vidare.

Denna gång fastnade jag på en av de stora hingsthållarnas hemsida och ryckte till av priserna. Inte för att det var dyrt. snarare tvärtom. En del var riktig prisvärda med tanke på stam och prestationer. Plötsligt funderade jag på att betäcka med ett halvblod. Men, givetvis, hejdade jag mig i nästa sekund. Var inte oroliga. (Sen bör tilläggas att det fanns några dyrgripar på hemsidan, ni vet fryst semin från någon kanonhingst som dog för tio år sen.)

De flesta hingstar på halvblodsstuteriet har en betydligt lägre språngavgift i jämförelse med islandshästhingstarna– jag har sett islandshingstar som drar iväg för både det dubbla och det fyrdubbla. Och det är en summa du får betala oavsett om du har ett dräktigt sto eller inte. (Sen tillkommer ju alltid massor duttelidutt, det vet vi alla, det är inte och ska inte vara gratis att tillverka hästar).

Tankarna började snurra: Halvblodsfolket kan alltså betäcka för lägre summa och till råga på detta kan de sälja sina föl/åringar för mer pengar än oss islandshästfolk. Gissningsvis har de högre uppfödningskostnader då de föder upp ett större djur med en högre metabolism än våra ö-hästar.

De har visserligen ett större urval av hingstar i världen vilket kanske borde skapa en ”tillgång och efterfrågan-situation”, i år ligger 167 hingstar i SWB:s språngrulla. (Då finns alltså ”ett gäng” utomlands att lägga till.) Jämför med att det fanns 169 islandshästhingstar som löste betäckningslicens i Sverige förra året, plus ett gäng blup-hingstar och gårdshingstar. Ställ det i kontexten att det föddes närmare 3000 SWB-föl förra året och drygt 850 islandshästföl registrerades.

När jag senare började hovra lite mer målmedvetet bland islandshästhingstarna kom nästa ögonbrynshöjare. Prissättningen sinsemellan hingstarna ser för den icke invigde (alltså i detta fall jag) ut som rena vilda västern.

Hur kan en oprövad hingst kosta endast en tusenlapp mindre än en prövad hingst med mästerskapsmeriter som dessutom är elitpremierad för avkommor? Är det den oprövade som är för dyr eller är den beprövade som är för billig – you tell me.

Fri marknad – javisst. Men var är den röda tråden i prissättningen för betäckning av islandshästhingstar?
Kan någon förklara, för jag förstår då inte.

Vad tycker du om priserna?

Dela gärna dina åsikter på vår instagram eller i kommentarsfältet på facebook.